... över verkligheten som överfall mig igår. Imorse när jag läste min blogg på busssen kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Tankarna går till de två syskonen som för ett år sdean tog från sin trygghet och kärlek.
Idag har jag forskat lite mer och hittat massa debatter och inlägg i ämnet, jag har även hittat fostermammans blogg. Läs om du vågar:
"De tog "våra " barn
D 28 okt slogs mitt liv sönder. Vi har jobbat som familjehem åt 2 små barn. De har bott hos oss i 4 år. En pojke på numera 5 år och hans lilla syster 4 år. Pojken kom då han var knappt 11 månader. Han kunde inte sitta själv, kunde inte rulla från rygg till mage eller tvärtom. Han hittades i en garderob. Mamman har sagt att hon inte klarade av honom för att han var som hon lätt utvecklingstörd. Flickan togs då hon 4 veckor och man trodde inte att hon skulle överleva helgen. Barnen har bott hos oss "hela sitt liv" fyra år. De känner inte till något annat även om de vet att de har en mamma och en pappa till. Det finns en gedigen hotbild med både incest, våldtäkt, misshandel,vapen, stölder och mord. Mamman har nu bytt kommun så ärendet gick över till dem 1 juni 2009. Efter 1 månad gör de bedömningen att barnen skall hem. Vad gör man? Protesterar i högan sky. Hur kan någon ens fundera på att flytta dessa barn till en sådan familj. Då anklagas jag för att ha samarbetsproblem. Det har jag inte alls, och vi har gjort allt som krävs av oss utom att hålla med. Vem skulle inte protesterat? Ändå har vi gjort allt av rädsla för att förlora dess två som vi kommit att älska som våra egna. De (Marks kommun) ökar plötsligt umgängena till var tredje vecka. Barnen har fram tills i våras träffat mamman 2 ggr per år. Barnen mår skit. Kissar på sig upp till 4 ggr om dagen. Har mardrömmar, Går plötsligt inte att lämna på dagis. Blir otrygga, vill inte lämna dagis på utflykter accepterar bara ordinarie personal m..m. Vem som helst skulle reagerat. Jag lyfter detta med barnens socialsekreterare och får nu höra att det är mitt fel. Att det är jag som är negativ och smittar min oro på dem. D 28 okt åker jag på et umgänge med mamman. Då jag kommer och skall hämta barnen möts jag av två socialsekreterare och en socialpedagog. De talar om för mig att vi är uppsagda. Barnen har omplacerats till någon som är lättare att ha att göra med än oss. De kan inte ha barnen hos oss då de ligger i "krig" med oss uttrycker de sig. Barnen hade bara det de stod och gick i, fick inte med nalle eller snutte filt och fick inte säga adjö. Jag grät hela vägen hem. Hur kan man göra så med barn. Var är barnperspektivet? Hur får de ihop det med barnkonventionen? Inga barn skall behöva utsättas för något sådant. DEt är inte bara "våra" som drabbats. Det måste få ett slut. Barn skall inte kunna behandlas så, inte någon stans men framför allt inte i Sverige. Ett tydligt barnperspektiv skall utgå ifrån de som barnen ser som sina, ifrån det som barnen ser som sitt inte vem som fött dem. Det skall utgå ifrån vad som är bäst för barnen. Ett barn skall alltid ha rätt till sina föräldrar men föräldrar skall inte alltid ha rätt till sina barn. Barn skall inte gång på gång behöva ge upp allt för att en föräldrer plötsligt vill försöka igen. Barnet skall inte behöva ge upp allt för förälderns skulle gång på gång. Hjälp mig stoppa kränkningar av barn i myndigheternas namn. Gå in på www.barnmisshandelavmyndighet.se och hjälp oss protestera. Där finns även fler berättelser. Det är många barn som drabbas av liknande behandling. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar