Jag har inte riktigt släppt barnen än!

Kollar dagligen "foster"mammans blogg (Eva) för uppdatering, men inte idag heller stod vad jag önskat, att barnen kommit hem.

Istället hittade jag: Någon som skrivit en dikt:

"Tänk att få en timme på dig att säga adjö till dina barn. Tänk när dom sitter där i din famn, gråter. Hur ska du finna kraft att resa dig och gå? Du får slita bort barnet som hänger sig fast och vill följa med hem. Du vänder dig om. Dom står i fönstret och gråter. Du måste lämna dom. Du ska "aldrig" se dom igen. Du är den enda familj dom någonsin haft."

Fostermammans svar: "Det var ju så det var. Fast ännu värre därför det var inte bara ord utan vi var där och upplevde det. De inte bra grät de skrek, avgrundsvrål av panik av rädsla av övergivenhet. Det vrider sig i bröstet på mig då jag minns hur det var. Det var tortyr. Hur kan en mäniska utsätta en annan mänsika för något sådant och sedan påstå att hade de varit trygga så hade de klarat detta. Ni har säkert gissat och det stämmer. Handläggaren som uttalade det har inga egna barn. "